Igår såg jag en intervju i Malou Efter 10 med skådespelaren Dan Ekborg. Han är som nog alla vet son till den folkkäre skådespelaren Lars Ekborg som dog alltför tidigt. Av allt att döma var dock Lars inte så lätt att ha som far .Han var en riktig hustyrann som krävde orimligt stora hänsyn. Nu blev det inte bättre sedan fadern Lars hade avlidit, ty det var som att komma ur askan i elden. Modern var rentav utstuderat elak ,och gjorde allt för att sönerna inte skulle tro att de var något och dög något till . Dan Ekborg har gått i terapi i många år och utan den skulle han nog inte ha klarat av sitt liv .En svår barndom tycks mer vara regel än undantag bland våra kända skådisar.
Före Jul gick på lördagarna den omtyckta dokusåpan Stjärnorna På Slottet. Där fick några av våra mest namnkunniga underhållare och skådisar berätta om sitt liv. Alla utan undantag hade haft en barndom som inte kan anses vara normal. Där fanns misshandel och psykisk sjukdom och många andra saker som skulle få vem som helst att få men för livet.
Även många andra framstående kulturpersonligheter tycks ha haft en komplicerad relation till åtminstone någon av sina föräldrar. Allas vår GW Persson närmast hatade sin mor . Karl-Ove Knausgård hade problem med sin far,som han aldrig riktigt dög åt.
När Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren häromåret gav ut sin självbiografi väckte det stort uppseende . Hela Sveriges supermorsa var tydligen inte så lätt att ha som mor.
Man kan ju undra vad som är orsak och verkan. Är det så att sår i själen skapar behov av kompensationsmekanismer. Kan det vara så att talang och framgång ger möjlighet till revansch förutan vilken många av de nämnda personerna skulle ha klarat sig dåligt genom livet.
Mycket har skrivits om hur Adolf Hitler kunde bli ett sådant monster. Sista ordet är nog inte sagt är jag rädd. Han lär ju ska ha älskat sin mor,men hatat sin far. Vid tiden runt förra sekelskiftet var det nog rätt normalt att barn fick en hård och auktoritär uppfostran så det kan nog inte vara hela förklaringen .Såvitt jag kan förstå hade Hitler en narcissistisk personlighetsstörning och med grandios självbild och avsaknad av förmåga att känna empati för andra. Om han kommit in på målarutbildningen i Wien skulle kanske historien fått ett annat förlopp. Vilken betydelse åren i skyttegravarna hade kommer man nog att diskutera ännu några boksidor.
Om någon skulle fråga mig om jag haft en lycklig barndom vet jag inte vad jag skulle svara. Det var nog lite både och.Den kände terapeutgurun Fritz Perls skrev en gång att om man ska bli vuxen någon gång måste man först förlåta sina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar