Livsval med konsekvenser.

                           Joyce Carol Oates är en författare som har den sällsynta egenskapen att det är svårt att lägga ifrån sig hennes skapelse när man väl kommit igång med den. Vad mig anbelangar skulle hon gärna få nobelpriset i litteratur,men det kommer nog inte att hända,ty en sån som har något  att berätta och samtidigt kan göra det på ett medryckande sätt så att även vanliga människor kan ta det till sig kan väl aldrig få nobelpriset.
                           Jag har gett mig i kast med en av hennes tegelstenar som på svenska heter Dödgrävarens Dotter.
                                    Den fattiga föräldralösa tonårstjejen Rebecca som inte fått något slutbetyg från skolan arbetar svart som hotellstäderska sedan ett par år. Hon har stor misstro mot människorna och världen och har inte träffat någon kille som fallit i smaken.
                                  Plötsligt av en händelse träffar hon en man som visserligen dubbelt så gammal och har ett dunkelt förflutet,väcker en passion av en grad som hon inte tidigare varit med om .Man kan säga att hon blir besatt och inte kan tänka på annat. Trots att flera av hennes mer erfarna väninnor höjer ett varningens finger har hon bestämt sig och innan  vi vet ordet av har hon blivit gift och förlorat sin oskuld.
                             Det blir ej förvånande ett stormigt äktenskap. Mannen visar sig vara våldsbenägen och är dessutom tämligen alkoholiserad; en riktig skitstövel skulle nog jag säga.
                  Det är ju ändå så att de livsval vi gör i tonåren kommer att ha konsekvenser högt upp i åren, för att inte säga hela livet på gott och ont.
                       Säga vad man vill om Rebeccas val av äkta man ,men hur som helst har ju ingen tvingat henne och hon har ju älskat honom och vill inte ha något annan. Så är det när passionen slår till.
                               Nu finns det också de som av släkt och föräldrar tvingas att gifta sig med någon som de aldrig sett och framför allt inte känner något för. Framför allt tjejer,men även killar som sett fram emot en utbildning och som kanske redan fattat tycke för någon ,blir plötsligt tvungna att åka till ett land i mellanöstern och bli gift helt mot sin egen vilja. Sedan följer ett helvete med dagliga våldtäkter och misshandel. Någon reell möjlighet att bryta sig ur finns inte. Det skulle kunna innebära en dödsdom som släkten skulle verkställa.
                       Det som ändå gör mig mest upprörd är att alla de som skulle kunna ge stöd och trygghet och vara till  hjälp sviker och låtsas som ingenting. Lärare skolsköterskor ,socialsekreterare tycks inte fatta något.Kanske vill man inte förstå. Vi lever ju i ett mångkulturellt samhälle och då ska man ju inte ha synpunkter på andra  kulturer.
                          Den senaste veckan har man talat mycket om sångerskan Josefin Nilsson i samband med att det gått en teater om hennes liv. Då har man även tagit upp det förtryck hon utsattes för av sin dåvarande sambo. Alla viktiga personligheter såsom kulturministern och diverse kändisar har uttryckt sin bestörtning,
                           Journalisten Galaxia Wallin ha nyligen kommit ut med en bok om hedersförtrycket som fått namnet Fånge i Hederns Famn. Den har fått en viss uppmärksamhet på SVT-forum,men annars har inte många kommenterat den. 
                                      Kunskapen är av allt att döma mycket dålig inte minst ute i våra kommuner. Man tycks tro att hedersproblematiken finns på andra platser.
                                    Galaxia Wallins bok borde vara obligatorisk läsning för kommunpolitiker som rycker på axlarna och säger att man inte ska måla fan på väggen.Likaså personal i socialatjänst ,på skolor och inom hälsovården borde läsa Galaxia Wallins bok.

Det förflutna kommer ikapp.

                          Det brukar inte bekomma mig mycket om kändisar avlider ,helst som jag inte känner dem personligen,utan de på sin höjd är en sorts symbol för en tid i mitt liv. Alla ska ju dö en dag och våra nöjesartister är ju bara människor av kött och blod i likhet med oss alla. 
                         Ändå tyckte jag det kändes sorgligt när jag genom bilradion fick meddelandet om att sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson hade dött för nästan exakt 3 år sedan .Jag satt i bilen på väg hem från den sista bandymatchen mot Bollnäs den säsongen. Josefin Nilsson var så fin och sjöng så bra att det var svårt att ta till sig att hon nu var död. Så småningom fick vi via kvällspressen veta att hon hade haft svåra psykiska problem och drogproblem. Det är mycket man inte vet om våra kändisar.
                         Nu i kölvattnet av #metoo-kampanjen har det kommit fram att hon på -90-talet var sambo med en känd skådespelare som förtryckte henne och misshandlade henne och på så sätt bidrog till hennes alltför tidiga död. Man rentav antyder att han orsakade hennes död-
                För närvarande är den anklagade regissören och skådespelaren  sambo med en annan känd skådespelerska och hur de har det i det privata vet jag inget om.
                             Med tanke på hur grov och långvarig misshandeln hade varit tycker jag nog att mannen ifråga kom lidrigt undan med villkorlig dom i slutändan.
                                     Nu har hela denna förfärliga historia fått en oerhörd uppmärksamhet i medierna även om misshandeln skedde för 20 år sedan.
                                     Det lär ska vara svårt att bryta sig loss ur ett destruktivt förhållande sägs det, annars kan man inte förstå varför hon inte körde honom på porten efter första slaget. Det lär inte funnits någon släkt som stått beredd att mörda henne om hon separerat.
                              Hur som helst måste ju Josefin Nilsson älskat sin  man .Visste hon då verkligen inte om att han hade visat våldstendenser? Det är ju märkligt ;svensk skådespelareliten är ju ändå en rätt snäv krets där man får förmoda att alla känner alla.
                      Det finns en bok på engelska av Susan Forward och Joan  Torres som heter Men Who Hate Women and the Womwn Who Love Them,......
                           Jag har inte läst boken ännu,men den behandlar det märkliga fenomenet att så många kvinnor dras till skitstövlar och översittare,medan de snälla killarna är luft. Det kanske ligger i kvinnans DNA att vilja blanda sina gener med den mest dominante och starke hannen.Män är djur sa feministen Ireen von Wachenfeldt en gång. Nog så sant ,men då måste man komma ihåg att kvinnor också är djur. Hur ska man förklara att brutala mördare får så många äktenskapsanbud om än de sitter i fängelse.
                            Jag skulle tro att det funnits oändligt många snälla och trevliga killar som skulle gjort allt för att göra Josefin Nilsson lycklig. Det hjälps inte om inte attraktionen finns där. Det är i regel så att det är dom värsta skitstövlarna  som får kyssa de vackra flickorna.
                            Det finns olika kretsar i Helvetet som bekant. I skuggan av mediauppmärksamheten kring Josefin Nilsson liv och död har författaren och journalisten Galaxia Wallin nyligen gett ut en bok om hedersförtrycket: Fånge i Hederns Famn. Den borde vara något att bita i för alla feminister som upprörs över att någon manlig bekant betett sig tölpaktigt  på en fest för 10 år sedan.
                    Till och med en så pass avtrubbad person som jag tycker det är en skakande läsning,men mer om detta senare.