 |
| Susanna Alakoski |
I en TV-intervju för något år sedan sa hon en sak som jag ibland funderat över. Vi har ju så många proffsdebattörer,sakkunniga politiker m.m som uttalar sig om de sociala problem vi har i samhället.
Dom verkliga experterna som vet något om de här frågorna är ju de som arbetar ute i den s.k. verkligheten,t.ex. poliser och socialarbetare. Jag skulle kunna fylla på med en rad andra yrken, som distriktssköterskor, busschaufförer hemtjänstpersonal.
Den tysta kunskap alla dessa besitter samt erfarenheter räknas inte riktigt. När en Professor i geriatrik uttalar sig i äldrevårdsfrågor får det betydligt större tyngd än om 1000 undersköterskor skulle säga samma sak.
När vi kommer till migrationsfrågorna är det inte bara så att erfarenheter väger lätt,utan de ska inte få komma fram till allmän kännedom. Det mest flagranta exemplet är ju de s.k. miggorna ,d.v.s de som arbetar på migrationsverket,och dagligen får ta del av det allmänna haveriet av migrationspolitiken. De måste vara anonyma om de inte ska riskera jobbet. '
Merit Wagers blogg är kanske bekant. Där får miggorna komma till tals. Det är en deprimerande läsning om att ständigt vara utsatt för bedrägeriförsök, människor som ljuger om sin ålder, ej kan bestyrka sin identitet. Det gäller att lura systemet .Vilken början för den som tänker starta ett nytt liv!
I den politiska retoriken hör man ständigt om vikten att få hit nya människor som ska fylla tomrummet när vi går i pension.
En och annan kommer nog att kunna integreras och komma in i arbetslivet,även om detta inte är någon garanti för att man ska bli den integrerad medborgare i samhället. Fadimes far hade ju arbetat i Sverige i ungefär 30 år.
I min yrkesverksamhet har jag ofta kommit i kontakt med dessa ynglingar som är analfabeter till och med på sitt eget språk,och som inte kan förstå poängen med att passa tider.
Den ökände islamisten Aldebe hade ju planer på att starta en särskild hälsocentral för muslimer ,där man inte behövde ha tider,utan bara kom när det passade.
I vårt samhälle måste man ha gymnasieutbildning för att få arbeten som för bara något decennium sedan betraktades som lågkvalificerat. Vem vill då anställa någon som inte ens förstår klockan. Vad kanske värre är,är att många av dessa ej anställningsbara tror att de ska göra en lysande framtid hör i Sverige.Åtminstone förväntar sig släkten därhemma att de ska lyckas,och bli något stort och betydelsefullt. Vad händer den dag när verkligheten kommer ikapp. I varje fall kommer de inte att visa någon större tacksamhet för att de fått en fristad här i landet. Händelserna i våra förorter i fjol vår,har en del att säga.
Som en bloggkommentator uttryckte saken:
Idén om det mångkulturella samhället får olika innebörder för tidningskrökorören som sitter i villan i Enskede,jämfört med den stressade undersköterskan i Botkyrka som ser en muslims kvinna med många barn som just knyckt hennes tvättid.
Man kunde byta ut Enskede och Botkyrka med Kyrkogatan i
Alfta och villan i Rävaberg.
Nu är det kanske inte experter och sakkunniga som är problemet ,utan alla mediagiganter vars ord väger mycket tungt på grund av att de har karisma och formuleringsförmåga utan att egentligen ha så stor sakkunskap, d.v.s. sådana som Jan Guillo, Göran Greider , Helle Klein . Dom har en gräddfil in i våra liv via medierna. Vi vanliga dödliga får vara tacksamma att vi kan blogga,till stort förtret för de traditionella medierna som blir alltmer intetsägande.
