Tankar om hemtjänsten

         En anonym insändare i  Hela Hälsingland ,har triggat igång en livlig debatt på såväl ledar som insändarsidan.En undersköterska i hemtjänsten,beskriver sin arbetssituation på ett sätt som borde avskräcka de flesta som övervägt att börja arbeta i hemtjänsten.
     Det är en mörk bild hon målar upp och det är inte första gången jag möter den bilden.Det är jäkt och stress och svårighet att få tiden att räcka till,och en känsla av otillräcklighet.Samtidigt bedyrar hon att hon har det finaste jobb i världen ,liksom en av mina kollegor brukade säga:"Jag älskar mitt arbete,men...."
      En annan insändare refererar till sin sambo,som arbetat i hemtjänsten tidigare och menar att hemtjänsten var bättre förr.
      Eftersom jag under många år i mitt arbete som distriktssköterska,tangerat äldreomsorgens associationsfält,är det inga nyheter,fastän det säkert går att komplettera bilden.Jag har ofta fått ta del av hemtjänstpersonalens oro och bekymmer,och ibland har jag tyckt att man försökt lasta över hemtjänstens arbetsledaransvar på mig.Ofta har det handlat om att personalen har haft behov av stöd .
          Allt som rör vården av de äldre väcker känsloengagemang .Kanske beror det på att vi alla i någon mån är berörda eftersom vi alla blir gamla och  svaga en dag om vi får leva tillräckligt länge.Åldrandet och döden har kanske alltid varit det svåraste existentiella problemet för människorna.
                                     Var hemtjänsten bättre förr?
       Det kan man verkligen diskutera.Dessutom måste man klargöra vad man menar med förr.Det går inte riktigt att jämföra 60-70 talens hemsamariter med dagens gymnasieutbildade usk/vårdbiträde.Arbetsuppgifterna ser rätt annorlunda ut.
            Den typiska hemsamariten var en medelålders hemmafru vars barn blivit så stora att hon inte maåste vara hemma hela tiden.Dessutom fick hon möjlighet att tjäna en liten egen slant.
             Arbetsuppgifterna kunde vara allt från att bära in ved och vatten ,skotta snö till att kamma fransarna på trasmattorna .
     Ofta klarade sig samariterna utan någon formell utbildning rätt bra med sunt förnuft och livserfarenhet.Arbetet var inte så detaljstyrt.
      Många betraktade hemsamariten som en anhörig,vilken man kunde ringa hem till när som helst om man behövde någon att prata med och var ledsen eller bekymrad.
      Andra betraktade samariten som en piga,man kunde trampa på och köra med.De som varit elaka och dominanta under sitt liv blev också elaka åldringar,i synnerhet när de kognitiva funktionerna började svikta,och så är det nog även idag.
          Jag anser att det tidvis varit så att gala har fått för mycket hjälp,även med saker man egentligen klarat själv,med risk för passivisering. Attityden har  varit ;":man ska inte göra saker  själv ,när det finns hjälp att få".  
             Det är svårt att jämföra hemtjänsten för några decennier sedan,med som det ser ut idag.Arbetet har förändrats till att bli mer in´rktat på omvårdnad.De äldre har blivit fler.Kommunerna har fått större åtagande ,samtidigt som skatteunderlaget har svikta i många kommuner,med industrinedläggningar och utflyttning av den yngre generationen.Det är som att jämföra med sjukvården med hur det såg ut på 60-talet med ett lasarett i varje mindre stad,med behandlingsmöjligheter som inte var på långt när så stora som idag.
                       Hemtjänst är en behovsprövad förmån.
       Sign .usk i nämnda insändarebenämner sina hjälptagare "kunder",vilket jag reagerar litepå.Begreppet kund har innebörden att man agerar på en marknad..
             Hemtjänst är en behovsprövad insats,som beslutas mot ett regelverk.De tjänstemän som beslutar,har ju inte så fria händer,samtidigt som det i sämsta fall kan betyda att man kopplar bort sin egen omdömesförmåga..Vårdbiträdet har ju små möjligheter att ta egna initiativ.Det måste till ett nytt formellt beslut,för att för tämligen enkla åtgärder.
        En annan sak som är rotad i den kommunala handläggarkulturen är att man ska ha sin egen rygg fri,och inte göra det minsta som ligger utanför det egna uppdraget.
         Finanskrisen i börja på 19990-talet samt ebb i de offentliga finanserna gjorde att alla började se om sitt hus ,och man började ifrågasätta om det inte fanns andra lösningar på problem än den offentliga hemtjänsten..Detta medförde att en större börda kom att läggas på anhöriga,.
          Det är bra att äldreomsorgen kommer upp på tapeten.Det finns problem.Folk far illa.Många är beredda att komma med kritik.Desto färre har bra och konstruktiva ideèr .
       På något sätt måste man uppvärdera hemtjänstarbetet.Som det är nu är det inte förstahandsvalet för unga som ska ut i arbetslivet.






         

Skolminnen

   I  dessa dagar debatteras skolan som aldrig tidigare.Det lär ska vara kris i skolan,med sjunkande studieresultat och byskolor som läggs  ner på grund av vikande elevunderlag.

       Av någon anledning känner jag mig märkligt likgiltig för dessa frågor,samtidigt som jag inte fäller någon tår,när en byskola hotas av nedläggning.Jag byter kanal när skolan debatteras på radion.Jag ser ogärna skildringar som utspelar sig i skolmiljö.Är det möjligen så att skoltiden inte var den bästa tiden i mitt liv,och jag därför förtränger skolfrågorna?

          De få gånger jag tänker tillbaka på min skoltid på Vallsta skola under -50 talet,så är det de ändlösa räknetimmarna där tiden kröp fram ,minut för minut och man bara hade en tanke i huvudet,nämligen att det skulle ringa ut.Jag minns provskrivningarna på baksidan av folkpartiets valsedlar.Den elaka lärarinnan som rev sönder mina teckningar eftersom de var så fula.Lärarinnan som skapade ett sorts angiverisystem,där vi uppmanades att skvallra om vi hörde någon svära,eller kalla någon vid öknamn.Jag minns bestraffningarna för saker som jag inte gjort.Jag minns skidtävlingarna där jag alltid kom i mål långt efter de andra.Jag minns den trista grusplanen där mobbning och kränkningar hörde till den normala vardagen.Som jag var minst i klassen samt mager och klen fick jag lära mig att slåss varje dag.Jag minns slabbet i bespisningen,som gjorde att jag ibland inte åt,utan var hungrig när jag kom ut efter "frukostrasten".
       Listan kan naturligtvis göras lång på orättvisor och kränkningar
och allt var väl inte nattsvart.De lärde säger ofta att man inte ska lita för mycket på sina minnen.
          Märkligt nog är min främsta hobby idag som pensionär att teckna och måla.Dessutom åker jag skidor så ofta som förhållandena tillåter

                  

   Många rynkar på näsan åt bandy.Idag finns det ju så många mer häftiga och våldsamma sporter.Man kan undra om det inte finns viktigare saker att fokusera på i fattiga glesbygdskommuner.Efter att ha sett Edsbyn besegra Sandviken i bandykyrkan en tisdagskväll,slår det mig att jag som pensionär kan uppleva förstklassig underhållning för en samma pris som en flaska billigt rödvin.I en för övrigt händelselös tillvaro i våra små industriorter i Norrlands avfolkningsbygder.