Sverige har åter en regering

                           Efter fem sorger och tio bedrövelser fick Sverige till slut en regering. Dom som i föraktfulla ordalag har talat om sandlåda och uttryckt frustration är glada idag får vi hoppas,men det tror jag knappast. Den aktuella regeringsbildningen hade inte varit möjlig om alla hade hållit fast vid sina tidigare löften.
                         Jimmy Åkesson har kanske en poäng när han säger att vi nu har två stora block; Ett högerkonservativt block och ett vänsterliberalt. Vänstern finns ju där ,men måste nog växa på sig rätt mycket för att bli någon  verklig maktfaktor. Dom är ju det enda vänsteralternativet för tillfället.
                   Annie Lööf hotar med att fälla regeringen om den inte agerar utifrån Januariöverenskommelsen. V:s Jonas Sjöstedt hotar med att fälla regeringen om man fullföljer samarbetet. Ser således ut som en omöjlig sits för statsminister Löfven.
                      Dom enda som skulle bli riktigt glada om regeringen faller är nog Sverigedemokraterna.
                    Det har fällts många hårda och bittra ord idag. Det som ses som en framgång av somliga är en katastrof för andra.
                            Det tar nog lite tid innan alla inblandade hunnit vänja sig vid att det politiska landskapet kanske aldrig blir vad det varit.Sverige är ett land bland många andra.
                   Det fattas inte utmaningar för de nya makthavarna. Hur väl man lyckas möta dessa är avgörande för hur det ska gå i framtida val. Vilka partier finns kvar om 4 år? Sveriges befolkning har ökat snabbt de sista åren.Vi har nu runt 10 miljoner invånare och en välfärdssektor som är anpassad efter 8-9 miljoner. 
                              Kommer man i längden att kunna isolera partier som motsvarar 25% av valmanskåren. Om man nu inte kan ta sverigedemokrater och vänsterpartister med tång,hur ska man då förhålla sig till alla islamister som vill flytta fram sina positioner i det offentliga livet och även inom våra politiska partier?
                   Det går inte bara att rycka på axlarna och säga att man inte ska måla fan på väggen. Verkligheten har en obehaglig tendens att komma ikapp. 

Liten tuva kan stjälpa stort lass.

                          Jonas Sjöstedt och hans Vänsterparti har nu gjort klart att man inte kan släppa igenom den föreslagna Löfvenregeringen som det är skrivet för närvarande. Några kan tycka det är märkligt att ett så pass litet parti kan ha någon slags vetorätt. Vid närmare eftertanke är det ju inte mer än rimligt.Den föreslagna S-MP-L-C -koalitionen är ju beroende av V:s stöd. Det är ju inget nytt .Många S.regeringar har under åren varit beroende av ett om än passivt stöd av vänstern för att få majoritet. Däremot har man ju inte tidigare så explicit skrivit att V. inte ska få något som helst inflytande. Kan man då förvänta sig stöd från V.? Vanligt vardagsförnuft säger ju att det är rätt mycket begärt.
                        Annie Lööf ska ju känna sig väldigt nöjd.Med tanke på att hon leder ett 8% .parti har hon ju fått igenom rätt mycket.Om regeringsbildningen nu skulle gå i stöpet så är det ju Annie Lööfs förtjänst. Någon bra schackspelare skulle hon knappast bli.Hon har vunnit många pyrrhussegrar. Konsekvenserna har inte blivit riktigt det hon tänkt sig. Hennes främsta bedrift är väl ändå att hon lyckats spräcka alliansen trots hennes bedyranden tidigare. Skulle regeringsbildningen misslyckas är en gång blir det nog ett extraval,och då kommer säkert Jimmie Åkesson att vädra morgonluft,tvärt emot vad Annie Lööf tänkt sig. Då borde Annie Lööfs dagar som partiledare vara historia ,om det finns någon rim och reson i politiken.

Järnladyn fick ge sig,till en del.

                      Vi som en gång läste Barna Hedenhös minns nog att det inte var helt enkelt när Sverige skulle få sin första regering. Inte heller i våra dagar är saken helt enkel.Det har vi fått erfara under den gångna hösten. Nu tyder mycket på att vi kanske får en ny regering till veckan,såvida inte V. föredrar en regering ledd av Ulf Kristoffersson och stödd på SD.
                         Alla har fått ge och ta under de gångna förhandlingarna. Ingen kan ju känna sig helt nöjd. C-drottningen Annie Lööf skulle kanske vara glad med tanke på att regeringspolitiken innehåller en hel del nyliberala inslag såsom marknadshyror och ökad arbetskraftsinvandring. Ändå är det nog hon som mer än någon annan fått bita i det sura äpplet. Hon gick ju in i förhandlingarna med föresatsen att det skulle bli en alliansregering ledd av Ulf Kristersson. Lööf har ju lidit av någon sorts allergi mot socialdemokrater. Nog borde det svida när hon som hade som huvudmål att hålla ihop alliansen nu kommer att gå till historien som den som punkterade densamma. Alliansen har ju varit död en tid,men nu är det dags för en stilig statsbegravning.
                     Ute på de politiska ytterkanterna är man mäkta förbannade. Surkarten Rosanna Dina Marca är surare än någonsin.Sara Skyttedal från KD har ju till och med talat om en quislingregering. Hon har ju inte precis gjort sig känd för sansade och genomtänkta yttranden. Man kan ju undra om det är sådana som ska representera Sverige i EU.-parlamentet.
                    Om det har varit svårt att få till en regering ,så är det nog ingenting mot vad det kommer att bli att få den att fungera i praktiken.En regering ska ju i någon mening tala med en röst åtminstone utåt. Redan nu finns antydningar om djup inre misstro.Annie Lööf tycks vara inställd på att agera som någon sorts opposition. Inom respektive parti tycks ju splittringen vara stor också.
                      Vår politiska redaktör i Hela Hälsingland Lilian Sjölund hyser en förhoppning om att migrationsfrågan nu ska vara borta från dagordningen. Så skrev Daniel Suhunen för några år sedan i Tiden också. Det är väl snarare så att frågan kommer att få ny aktualitet om man åter börjar genomföra en generös migrationspolitik.
                           Då är det ju åter de som är längst ner i näringskedjan som får konkurrera om de billiga hyresrätterna. De välbeställda klarar sig ju alltid.
                                Av allt att döma så är Alliansen historia nu och därmed blockpolitiken. Stefan Löfven får nog betrakta sig som vinnare åtminstone i denna rond. Allas vår Marcus Oscarsson blev sannspådd,ty det var ju detta han förutspådde före Jul.
                            

                      

Public Service under attack.

                    Från och med Januari i år betalar vi inte längre någon tv-avgift till Radiotjänst i Kiruna utan alla skattskyldiga får en publik-serviceavgift inbakad i skatten.Man kan ju ha olika synpunkter på det rimliga i att alla betalar till Public-Service ,vare sig man utnyttjar tjänsterna eller inte.Å andra sidan är det inte heller rimligt med tidigare ordning,helst som det nu finns dataskärmar som mer liknar platt-tv mottagare,och vems om helst kan fritt ta del av allt utbud utan att betala något alls.I slutändan kanske det inte finns något alternativ till nuvarande lösning på finansieringen av Public-Service.
                        Nu har det emellertid väckt mycket ilskna reaktioner främst bland folk på den politiska högerkanten. Man talar om tvångsanslutning . Etikdocenten Ann Heberlein levererar en veritabel bredsida med anledning av miniserien som gick i julas med namnet tre systrar. Julkalkon kallar hon den. Jag är beredd att hålla med, men finns det då inte mycket som är bra in Public-Serviceutbudet
                       En beräkning mellan tummen och pekfingret ger vid handen att jag kommer att betala ungefär 100 kr i månaden i avgift. För detta får jag tillgång till 4 reklamfria radiokanaler,samt 4-5 tv-kanaler samt landets alla lokaltv-kanaler .Jag får nyhetsuppdateringar hela dygnet. 
                                Det finns en hel del man kan vara kritisk till när det gäller SVT:s förmåga att leva upp till kraven om saklighet och opartiskhet. När det gäller problem som är associerade med den historiskt sett stora invandringen har man deltagit i den allmänna mörkläggningen. Vissa av de bästa programledarna har valt att bli frilancare med egna radiopoddar,på grund av att man känt sig kringskurna i sitt arbete och inte fått belysa frågor som ansetts känsliga.Grävande reportrar har blivit rasiststämplade och fått sluta.
                     Nu ska man kanske inte bara stirra sig blind på de problem som faktiskt finns utan också tillstå att det finns så mycket som är bra och som knappast skulle få utrymme i en mer marknadsstyrd kanal.
                            Om vi nu inte skulle ha  skattefinansierad Public-Service media ,vad skulle vi då ha istället? När det blev tillåtet med reklamfinansierad TV i Sverige var det många som såg fram emot en ökad mångfald och rikedom i utbudet. Vad fick vi? Jo en massa matlagningstävlingar ,spökjakter ,dejtingprogram och naturligtvis sport och åter sport.
                        De mest sevärda programmen finns trots allt i de vanliga Publik-servicemedia.
                            Det vore ju inte fel om produktionschefer och liknande inom de vanliga medierna ibland tog till sig lite av den kritik som finns istället för att bara slå sig för bröstet med sin opartiskhet och saklighet.Den dag alla tycker att allt är bra är det nog något som är riktigt fel.