Det minst intressanta på Almedalsveckan är ju det som får störst medial uppmärksamhet,nämligen partiledartalen.I någon mening vet vi ju redan vad partiledarna tycker,så de flesta är nog lite nyfikna på om det kommer någon överraskning.
Det ligger i sakens natur att partiledartalen har karaktären av monologer där det är intressantare vad man inte säger än vad man faktiskt säger.
Gemensamt för flera talare i år är att man utgår från sig själv,och det ger ju som bekant en känsla av trovärdighet.
Först ut i år Var major Björklund från Liberalerna.
Han utgick från sig själv som kommit från enkla förhållanden och kunnat göra karriär i detta fantastiska land. Sedan övergick talet i ett generalangrepp på Socialdemokraterna med sitt kollektivistiska förtryck som hindrade människornas initiativförmåga.Det gick ju inte ihop riktigt. Att dessutom major Björklund vill att vi ska gå med i NATO gör att Liberalerna inte kan bli ett alternativ för mig åtminstone.
Näst på tur var C-ledaren Annie Lööf.Något som övergår mitt förstånd är att hon kan vara så populär. För mig är hon snarast obehaglig med sin aggressiva framtoning.
Annie Lööf är ju som bekant den duktiga flickan ,plugghästen som gått ut alla kurser med högsta betyg och gjort en spikrak karriär. Därför känns det lite krystat när hon tar på sig agitatorns roll och går till storms över klassorättvisorna i vårt nyliberala samhälle. Allt är naturligtvis Socialdemokraternas fel. Det finns ett allvarligt trovärdighetsproblem i Annie Lööf. Allt låter regisserat och uttänkt. Annat är det med Sara Muhammed och Amineh Kakabaveh. När dom är förbannade kommer det ur djupt upplevda erfarenheter.
Tyvärr deltog inte Stefan Löfvén i år utan finansminister Andersson fick representera S-partiet. Magdalena Andersson har vissa likheter med Annie Lööf så till vida att hon har varit den duktiga flíckan som alltid läst sina läxor. Hon sticker inte under stol med att hon är akademiker och försöker inte verka folkligare än hon är.Därför känns hon mer genuin och trovärdig. Hon höll ett tal som imponerade till och med på hennes motståndare.
Ebba Busch Thor från KD gick på som en kulspruta och lämnade inget över för eftertanke. Så kan man kanske prata ikull sina anhängare,men man vinner knappast något val.
Det som kanske överraskade många var SD-ledaren Jimmie Åkesson. Om man hade väntat sig att ha skulle tala om invandringen så blev man nog lite förvånad. Såvitt jag minns nämnde han inte invandringendringen utan fokuserade helt på vården. Det var nog inte så fel tänkt ,ty vad SD anser om invandringen vet vi ju redan.
Vad hade då Åkesson att föreslå för förbättringar i vården? Jo alla skulle kunna få möta samma läkare varje gång man uppsöker vården. Det är ju ingen ny fråga. Redan på 70-talet drev folkpartiet(L) den frågan. om det vore så enkelt som det låter sig sägas hade den saken varit löst för 40 år sedan. .Folkpartiet fick igenom sin husläkarreform under den borgerliga regeringen på 90-talet,den som sedan utmynnade i familjeläkarsystemet som slog sönder det teamarbete vi hade haft runt patienten. Numera är det ju inte bara läkare utan en massa andra resurspersoner inom vården.
Dessutom ska varje patient ha en patientansvarig läkare,dvs en sk PAL. Åkesson måtte ha missat vad som hänt i sjukvården de sista 40 åren. Det var väl ändå ett bra försök att visa att SD har ambitioner på andra områden än det som rör migration och integration,men jag blir inte imponerad.
Jag höll på att glömma Jonas Sjöstedt och Anna Kinberg Batra. De gjorde då ett blekt intryck åtminstone på mig.
Det var många intressanta debatter och seminarier i Visby,men mycket drunknade i allmänna larmet.
Varje år kommer diskussionen upp om inte Almedalen har spelat ut sin roll. För min del får man gärna ta bort all lobbying för diverse företagsintressen. Veckan snackis var väl ändå NMR. Ska NMR med en ideologi som ligger mycket nära nazisternas få en plats,då kanske vi få se Hells Angels där nästa år eller kanske IS eller Muslimska Brödraskapet. Då kan vi nog ställa in helt.Olof Palme torde vrida sig i sin grav.
