30 år sedan Mordet på Olof Palme

            I kväll har det gått 30 år sedan detta hände som många av oss inte trodde skulle hända i Sverige; alltså mordet på Sveriges statsminister mitt på gatan en fredag kväll. Helt överraskad borde man nog inte varit ty nog hade jag hört en och annan under åren som sagt att O.Palme borde skjutas, inga kriminella eller politiska extremister utan vanliga bönder eller småföretagare i regel centerpartister som var hjärtligt uppretade över personen Palme ,men också över hans politik som var orsak till all världens problem
             Detta visar ju också att man ska hålla tand för tunga och inte prata om att skjuta folk man ogillar.Detta kan ju ligga en i fatet om personen verkligen blir skjuten.
                Det har ju talats mycket om Palmes arrogans,men mot oss vanliga människor upplevde jag aldrig att han vars arrogant. Vid ett tillfälle skrev jag ett brev till Palme och kommenterade en debatt jag sett på TV.Så småningom fick jag ett mycket vänligt brev till svar. Där har våra nutida åsiktsatleter och tidningsredaktörer en del att lära.
                     När man tänker tillbaka på den aktuella kvällen är det lätt att inse att det var en annan tid än nu.Inget Facebbook eller nyhetssändningar dygnet om. 
              Jag hade varit på dans på Söderhamns Folkets Hus på kvällen,en rätt trevlig kväll vill jag minnas. Emellertid körde jag fast lite i snön när jag svängde upp på Rullstensvägen i Söderhamn där jag bodde.Jag måste således gå ut och skotta lite.Under tiden spelade bilradion lätt musik .Jag kan inte minnas att någon åblekade något om att något exceptionellt skulle ha hänt. Dagen därpå skulle vi göra lite start och landningsövningar med segelflygplan på Bollnäs flygfält .När jag slog på radion klockan 0900 för att höra nyheterna pratade man bara om mordet på Olof Palme. Det lät nästan overkligt. Under min biltur till Bollnäs lite senare pratade man inte om annat ,och man intervjuade Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman.
                        30 år är en lång tid och själv bör jag ha blivit 30 år äldre fast det känns så nyligen. Om 30 år är jag nästan 100 år.Undrar vem som är statsminister då.

Hitlers Maktövertagande ;Sanning eller lögn

Rikspresident Hindenburg utser Hitler till rikskansler.

Nu har det uppstått en debatt på Hälsingetidningars insändarsida om huruvida det är korrekt att säga att Hitler grep makten .Det var ju ingen vanlig statskupp ,utan man kan säga att det var en steg för steg kupp han gjorde,genom att flytta fram sina positioner efter hand. I grunden gjorde han väl  ingen hemlighet av att han på sikt ville avskaffa demokratin.

                         Trots att jag sett otaliga TV-dokumentärer och även läst lite om ämnet tycker jag att det är lite svårt att riktigt förstå alla turer som ledde fram till att Hitler så småningom blev diktator över inte bara Tyskland utan över Det Tyska Tusenårsriket. Jag skulle tro att svårigheten ligger i att skildringarna är vinklade på olika sätt.

           Egentligen är det rätt enkelt att förstå om man inte krånglar till det för mycket.
               Vid valet 1932 på hösten fick Hitlers NSDAP ungefär 1/3 av rösterna .Han hade inte majoritet i riksdagen ,men hans parti var det största. Därmed inte sagt att övriga valmanskåren tog avstånd från Hitler .Som brukligt i minoritetssituationer bildade Hitler en koalition med andra partier på den politiska högerkanten. I Januari 1933 utsåg rikspresident Hindenburg Hitler till rikskansler,dvs regeringschef.Vi skulle nog säga statsminister.
                  Med rådande majoritetsförhållanden var det inte svårt att få igenom en lag som förbjöd kommunistpartiet. Sedan var all opposition av betydelse bortraderad. 
                    Senare på våren röstade man igenom en sorts undantagslager som innebar att all lagstiftning skulle gå genom Hitler .Detta undantagstillstånd skulle vara i 4 år och motiverades av att landet befann sig i kris  och folk led nöd.
                   När Hindenburg avgick 1934 fick Hitler stor majoritet för att bli rikspresident och när Hindenburg sedan avled utsåg Hitler sig till Führer und Reichkansler. Nu  var han diktator. När han sedan beslöt att låta mörda de konkurrenter som fanns inom det egna partiet,kan man säga att han passerat någon sorts röd linje. Nu fanns det ingen återvändo. De som till äventyrs försökte komma med kritik fick med hans stormtrupper att göra. 
                       Det måste finnas en rad omständigheter som samverkar för att det ska gå riktigt åt helvete. Det fanns ingen demokratisk tradition. Man såg med misstro på demokratins förmåga att leverera efter det kaos som varit i politiken. Tyskland led av de orimliga fredsvillkor som beslutats i Versailles. Inte minst så var Führern en oerhört karismatisk person. Resten är historia som man brukar säga. 
                  Att säga att Hitler kom till makten genom demokratiska val är kanske en sanning med modifikation,men helt fel är det ju .

Hitlers regering

inte

Om taskiga barndomar.

                    Igår såg jag en intervju i Malou Efter 10 med skådespelaren Dan Ekborg. Han är som nog alla vet son till den folkkäre skådespelaren Lars Ekborg som dog alltför tidigt. Av allt att döma var dock Lars inte så lätt att ha som far .Han var en riktig hustyrann som krävde orimligt stora hänsyn. Nu blev det inte bättre sedan fadern Lars hade avlidit, ty det var som att komma ur askan i elden. Modern var rentav utstuderat elak ,och gjorde allt för att sönerna inte skulle tro att de var något och dög något till . Dan Ekborg har gått i terapi i många år och utan den skulle han nog inte ha klarat av sitt liv .En svår barndom tycks mer vara regel än undantag bland våra kända skådisar.
                Före Jul gick på lördagarna den omtyckta dokusåpan Stjärnorna På Slottet. Där fick några av våra mest namnkunniga underhållare och skådisar berätta om sitt liv. Alla utan undantag hade haft en barndom som inte kan anses vara normal. Där fanns misshandel och psykisk sjukdom och många andra saker som skulle få vem som helst att få men för livet. 
                     Även många andra framstående kulturpersonligheter tycks ha haft en komplicerad relation till åtminstone någon av sina föräldrar. Allas vår GW Persson närmast hatade sin mor . Karl-Ove Knausgård hade problem med sin far,som han aldrig riktigt dög åt.
               När Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren häromåret gav ut sin självbiografi väckte det stort uppseende . Hela Sveriges supermorsa var tydligen inte så lätt att ha som mor. 
                  Man kan ju undra vad som är orsak och verkan. Är det så att sår i själen skapar behov av kompensationsmekanismer. Kan det vara så att talang och framgång ger möjlighet till revansch förutan vilken  många av de nämnda personerna skulle ha klarat sig dåligt genom livet.
                   Mycket har skrivits om hur Adolf Hitler kunde bli ett sådant monster. Sista ordet är nog inte sagt är jag rädd. Han lär ju ska ha älskat sin mor,men hatat sin far. Vid tiden runt förra sekelskiftet var det nog rätt normalt att barn fick en hård och auktoritär uppfostran så det kan nog inte vara hela förklaringen .Såvitt jag kan förstå hade Hitler en narcissistisk personlighetsstörning och med grandios självbild och avsaknad av förmåga att känna empati för andra. Om han kommit in på målarutbildningen i Wien skulle kanske historien fått ett annat förlopp. Vilken betydelse åren i skyttegravarna hade kommer man nog att diskutera ännu några boksidor.
                Om någon skulle fråga mig om jag haft en lycklig barndom vet jag inte vad jag skulle svara. Det var nog lite både och.Den kände terapeutgurun Fritz Perls skrev en gång att om man ska bli vuxen någon gång måste man först förlåta sina föräldrar.
             

Melodifestival eller Knausgård ,det är frågan.

Karl Ove Knausgård.

Jag hr väl aldrig varit någon melodifestivalnörd,men en gång om året har jag kunnat offra en lördagskväll för att bekanta mig med de hitlåtar som vi skulle utsättas för den kommande sommaren .När melodifestivalen istället började sträcka sig över veckor som den värsta dokusåpa blev det bara för mycket. Jag har för mig att det var när man uppträdde med brandmansdräkt och syrgastuber på ryggen som jag kände att en gräns var nådd.Nu är det så dags igen. Med det utbud av kanaler vi har idag borde det inte vara något problem att finna något som passar. Nu visar det sig att på fyran är det någon sorts gala. Galor av alla de slag har jag svårt för. Då läser jag hellre en bok eller sätter mig och ritar.
                        Nu visar det sig att man ska visa en teater som bygger på Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min Kamp. Jag håller just på att läsa den så det passar ju bra .Jag har bara kommit till andra delen än ,men tycker att när jag väl kommit in i boken vill jag bara fortsätta. Man skulle kunna diskutera länge vad et är som gör att vissa böcker lämna en helt oberörd eller bara känns tröttsamma,medan andra skulle man kunna ligga och läsa hela natten om så är. Jag tänker inte diskutera detta nu,men en märklig sak med denna tjocka roman är att det inte finns några kapitel,utan handlingen bara går på;inga stora dramatiska händelser,utan mycket vardag. Många har reagerat på att han inte ger så smickrande bild av Sverige. Knausgård  skriver rakt upp och ner som han upplever saker ,på ett närmast impressionistisk sätt.
                 Feministen Ebba-Witt Brattström  tycker att Knausgård är mycket överskattad,och har viss skrivit om honom i sin bok om Kulturmannen. Vi får se om 20-30 år om man fortfarande tolkar och diskuterar Knausgårds storverk. I så fall är det nog ändå stor litteratur. Jag ser fram emot att ägna en TV-kväll åt Knausgård,och jag tror även Gerd kommer att uppskatta föreställningen. Förövrigt ska jag göra något som jag inte gjort på rätt länge ,nämligen två Pizzor.

Kunskapsrelativism och islamisering i skolans värld.

              Biologen Richard Dawkins skriver i inledningen till en av sina böcker ungefär: Tänk att du står framför en skolklass och har en engagerad föreläsning om romarriket och romarna och att du har stor kunskap om ämnet och vill förmedla till eleverna.Tänk att du hela tiden blir avbruten av några högljudda och helt okunniga elever som hävdar att romarriket över huvud taget aldrig funnits och romarna levde för några generationer sedan. 
                   Situationen är inte så långt därifrån på våra universitet och högskolor. Historieprofessor Dick Harrison berättar i debattprogrammet Opinion Live om hur lättkränkta vissa av hans studenter är .De kan till exempel känna sig kränkta av att får sin världsbild ifrågasatt när de  hävdar att Förintelsen inte har ägt rum. De anser att deras uppfattning väger lika som historiska fakta. Det händer även att vissa studenter blir kränka i sin religiösa identitet när professorn hävdar att Koranen sammanställdes och skrevs någon gång i slutet på 600-talet. Enligt studenten ifråga är Koranen evig och sänd från Gud. Naturligtvis väger Guds ord högre än en historieprofessors.
              Häromdagen kunde man läsa i Dalarnas Tidningar att man hade stora problem i en Borlängeskola.Muslimska elever mobbade och trakasserade andra elever som inte var muslimer och muslimer som inte var tillräckligt muslimska,t.ex. tjejer som inte bar huvudduk. Dessutom hade man satt i system att inte respektera och lyda lärare som var otrogna ,dvs icke muslimer. 
                     Den moderata skolpolitikern säger i en intervju att detta ju är helt oacceptabelt Något förslag vad man ska göra har hon inte."Vi har religionsfrihet i det här landet och ingen ska behöva utstå trakasserier på grund av sin religion".Hon föreslår att man ska prata mer om värdegrund i skolan och få eleverna att förstå allas lika värde. Nu tror jag inte att en rättroende bryr sig så  mycket om vad någon lärare skolan säger .Guds ord väger nog tyngre.
                          Många menar att islamiseringen av samhället är en konspirationsteori hos en grupp islamofober. För något år sedan hörde jag i radio en av dessa självutnämnda representanter för Sveriges muslimer. Han menade att integration för honom var att muslimerna steg för steg flyttade fram sina positioner i samhället och samhället anpassade sig till detta.Det är kanske det vi ser nu. Det är inte ett samhälle som jag bett om.