Midsommarkrisen 80 år

                     En händelse som fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i våra medier är Midsommarkrisen 1941 som nu i helgen haft 80-årsminne.Kanske har den aktuella regeringskrisen och pandemin känts viktigare.

                       Saken var den att Hitlertyskland hade anfallit Sovjetunionen på bred front 22/6.Finland ville ta tillbaka de områden som man förlorat i Vinterkriget,och det fanns säkert de som hade mer långtgående planer. Som man inte skulle klara detta på egen hand och inte kunde räkna sig annan hjälp slog man ihop sina stridskrafter med Nazityskland. Tyskland ville transitera en stridsklar division genom Sverige till Finland,vilket ju skulle innebära ett brott mot Sveriges neutralitet. Samlingsregeringen under ledning av Per A. Hansson var splittrade i frågan .Framför allt på högersidan ville man tillmötesgå tyskarna för att på så sätt hjälpa Finland. Resten är historia som man säger. och vad den ene och den andre verkligen sagt eller menat får vi kanske aldrig veta. Mycket har diskuterats huruvida Kungen V-Gurra verkligen hotat med att abdikera om Tysklands krav inte tillmötesgicks ,Något sådant uttalande frfån Kungen finns emellertid inte dokumenterat.

                                Allt sedan krigsslutet har historiker ockh andra tyckare stött och blött det moraliskt förkastliga i att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige. Nu när vi sitter med facit i hand kan man tycka att Sverige inte var så dåligt rustat som det ibland sägs.Det hade kostat mer än det hade smakat att angripa Sverige.Dessutom hade man kunnat transportera Division Engelbrekt på fartyg över Östersjön. Nu när man har facit i hand vet vi att Tysklands angrepp på Sovjetunionen var början på den stora undergången för tusensårsriket. 

                                Det visste inte Per Albin ,Christian Günther och dom andra. Norrmännen har inte varit nådiga i sin kritik av Sverige. Mycket har skrivits om dessa dramatiska dagar där Sveriges Regering ställdes inför den kanske svåraste utmaningen i modern tid. Samlingsregeringen hade inte så många dagar på sig att ta ställning.

Nooshi Dagostar får ökat förtroende-

                    Efter att ha utlöst en midsommarkris som kanske kommer att bli historisk om än inte i nivå med den kris som samlingsregeringen genomlevde 1941 har nu V-ledaren Nooshi Dagostar stigit några pinnhål i Folkets förtroende. Med ett veritabelt alexanderhugg tycks hon nu ha åstadkommit vad ingen vågat sig på under drygt 2 år. Jonas Sjöstedt hotade ju med att fälla regeringen,men han har ju dragit sig tillbaka, och är förvånansvärt tyst nu .Han kanske redan har flyttat till Vietnam. Handlingskraft är något som inponerar på många .Eftertänksamhet smäller inte lika högt. "Bra att någon rör om i grytan" är en typisk kommentar.   Nu rycker ett extraval allt närmare och även många statsvetare tycker att det kanske behövs för att lösa upp de knutar som finns. Det förutsätter naturligtvis att det blivit en tydlig förändring i opinionsläget. Vi kanske reentav får en regering som Noosho Dagostar aldrig kunnat tänka sig,och då blir frågan om markandshyror i nyproduktion en bagatell. Många tycker nog att den senaste veckan har varit intressant och uppfriskande,men ett är säkert; det kommer en vardag så småningom och verkligheten kommer ikapp. Då blir det svårt att backa bandet-

Statsvetarnas julafton.

                 Under 1 1/2 års tid har man inte kunnat slå på radion eller TV:n utan att något handlar om PANDEMIN.  Nästan dagligen har vi kunnat höra experter av olika slag ,virologer ,epidemiologer ,överläkare på intensivvård och historiker förklara för oss fåkunniga hur det hänger ihop och vad vi kan vänta oss. 

                              Nu har alla dessa experter fått konkurrens av en anna sorts experter:Statsvetarna och de politiska kommentatorerna.Pandemin har kommit i skugan av en annan kris: REGERINGSKRISEN. En viss skillnad är det ändå.När det gäller politiska frågor står det ju var och en fritt att tycka vad man vill vare sig man vet något eller inte .Så fungerar nun en gång vår parlamentariska demokrati. Det blåser nog upp till storm på Twitter och liknande sociala medier. Twitter är ju de grälsjukas plattform så det vill jag nog undvika. Vad våra ledarskribenter haer att säga är ju lätt att räkan ut på förhand om man läst deras spalter tidigare. Bolibompastatsvetaren Marcus Oscarsson pratar ju så fort att man inte hinner texta.Inte vet jag heller om jag blir så mycket klokare av hans show. Tacka vet jag Jenny Madestam eller Katarina Barrling.

                             Som vanligt kommer Annie Lööw lindrigt undan .Det är Nooshi Dagostar som får bära en stor del av ansvaret för den situation som uppkommit-

                                     En sak som det skrivs och pratas mycket lite om är vårt proportionella valsystem som vi haft i ungefär 100 år. Detta system fungerar bra när vi har två jämnstora block. När vi som nu har tre block och 8 partier kan det bli komplicerat .Det såg vi ju 2018- Alternativet vore majoritetsval i enmansvalkretsar. Nu var det ju Högern som fick igenom det nuvarande systemet på grund av att annars Socialdemokraterna skulle få all makt. Förr eller senare får man börja diskutera värt parlamentariska system. Annars blir man tvungen att vara beredd att samverka utifrån valresultatet och det  kanske inte blir helt lätt.