Om utsatta områden.

Gottsunda utanför Uppsala

I samband med den senaste regeringsombildningen fick Miljöpartiets Peter Eriksson den stora äran att bli bostadsminister. Han kommer nog att få en hel del att fundera på.Många av de problem som nu tornar upp sig i samhället är i någon mening relaterade till boende. Vi har ju länge haft en överhettad bostadsmarknad i de stora städerna, där man fått vara beredd att punga ut med miljonbelopp för att få en bostadsrätt. Likaså har hyrorna skjutit i höjden om man inte vill bo i något av de nedslitna områdena i stadens utkanter.
                      Även ute i landsorten har det nu blivit fleråriga köer till hyresrätter som för tankarna till situationen för 50 år sedan.
                       För inte så många år sedan hade vi ju problem med alltför många outhyrda lägenheter ute i landsorten.
                         Att det behöver byggas bostäder i en rask takt,det är nog de flesta överens om ,men hur vi ska få bostäder som även pensionärer och lågavlönade ska ha råd att bo i det verkar vara svårare att lösa.
                     Nu är det ju knappast någon hemlighet längre att den aktuella bostadsbristen i hög grad är kopplad till det stora inflödet av migranter åtminstone om vi ser till tätorterna utanför Stockholm.
                   Så har vi ju alla de problem som hör ihop med s.k. utsatta områden som tycks öka i antal runtom i Sverige. Utsatta för vad ? kan man kanske undra.
                    Bygga bostäder går kanske an,men vi ska inte göra om de misstag som gjordes i det s.k. miljonprogrammet.Vad var det då för fel på miljonprogrammet annat än att det var en ofta rätt tråkig arkitektur?Nu tror jag före min del inte att det är byggnaderna som sådana som avgör om ett område är "utsatt" eller inte ,utan snarare vilka människor som bor där. Etnologen Åke Daun skrev en intressant bok om Skärholmen på 70-talet. Vad jag minns bäst av den boken var att många som flyttat till Skärholmen inte tänkt bo där för all framtid utan hade för avsikt att skaffa sig en egen villa när man fått ekonomiska möjligheter. 
                 Jag minns min egen bostadskarriär efter att jag flyttat hemifrån föräldrahemmet.  När jag arbetade som skötare på Ulleråker utanför Uppsala bodde jag i en barack jämte en hop vinddrivna ungdomar som ännu inte funnit sin plats i samhället. Vi vasr ju i någon mening inte integrerade utan levde i vår egen lilla barackvärld som påminde lite om hur det är att leva på ett fartyg. 
      Så småningom efter att jag gjort militärtjänst flyttade jag ut på stan och hyrde ett inneboenderum hos en ung familj.
                När de lämnade staden och flyttade till en mindre ort, fick jag en liten 1-rumslägenhet med ett litet kokskåp med en kokplatta. Dusch fanns inte. Där bodde jag närmare ett år om jag inte minns fel.
                           Till slut fick jag möjlighet att flytta in i en riktig lägenhet med ett litet kök och dusch.En etta visserligen men den dittills bästa bostad jag haft. Man hade börjat bygga ett nytt hyreshusområde i Gottsunda utanför Uppsala.
                              Många av oss som hade haft provisoriska lösningar på vårt bostadsproblem fick nu möjlighet att flytta i i en modern lägenhet,där det luktade nybyggt. Plötsligt va man en riktig samhällsmedborgare.  Någon service att tala om fanns det inte ännu,förutom en konsumbutik. Det gjorde ju inte så mycket eftersom bussarna till staden gick tätt.
                                    Jag upplevde inte då att det var ett problemområde. Jag kände många som bodde där. Det var nära till naturen och jag brukade vandra i Hågadalen eller springa på en löpslinga. Med tiden kom det vissa signaler om att det flyttade in en del människor med sociala problem i dessa nybyggda områden och att de som fick möjlighet byggde villa i något område utanför stan.
                       När jag var klar med min distriktssköterskeutbildning 1979 sökte jag en tjänst i Sandarne utanför Söderhamn,och flyttade in i en lägenhet i ett hyreshusområde i själva staden .Nu hade jag uppgraderat till en 2-rummare,och där trivdes jag också rätt bra.Så småningom flyttade det in familjer som förde ett förfärligt oväsen på nätterna ,och jag blev också utsatt för skadegörelse och stölder från min bil. Eftersom det inte gick att få hyresgäster avlägsnade så länge som de betalade sin hyra ,beslutade jag att flytta och köpa ett litet hus.  Min ekonomiska situation gjorde att jag fick nöja mig med ett  hus som var rätt nedslitet,men dög åt mig.
                     Nu när jag är pensionär har jag efter många försök lyckats sälja mitt hus och bor nu i Alfta i en lägenhet som rätt mycket liknar den jag hade i Söderhamn en gång. I Edsbyn hade det plötsligt blivit slut på lediga lägenheter,fast det något år tidigare funnits ett stort utbud. Jag hade kanske tur ändå,ty här bor det mest pensionärer och folk jag känner .
                       Under de år som gått sedan jag lämnade Uppsala och Gottsunda har det av allt att döma hänt saker där som gör att jag är glad att jag kom därifrån. Visserligen finns nu ett centrum med hälsocentraler och badhus. Men Gottsunda har blivit ett av dessa "utsatta" områden med en mångkulturell befolkning varav många lever på försörjningsstöd. Bråk och bilbränder är en ovanliga.Gottsunda har blivit ett av dessa ökända utanförskapsområden. Det är ju inte byggnadernas fel utan det är do människor som lever och bor där som skapar själva miljön.