När min sambo häromdagen röjde i ett skåp fanns där ett gammalt ,lätt gulnat exemplar av Söderhamns-Kuriren från September 2006. På framsidan var en stor rubrik."Chock och bestörtning p distriktssköterskemottagningen" . Man skulle ta bort flera tjänster från distriktssköterskemottagningen .För oss som redan tyckte att vi hade genom gått en lång rad neddragningar utan att få färre arbetsuppgifter kom detta som en mycket ovälkommen överraskning. Tidigare hade det talats mycket om att man skulle satsa på primärvård och hemsjukvård.
Nu hade man av allt att döma tänkt om och satsade mer på sjukhusen istället.
På en helsida i tidningen syns en stor bild på undertecknad som var 10 år yngre. Jag var facklig representant på vår arbetsplats och fick således representera oss distriktssköterskor gentemot lokalpressen.
Jag vill minnas att vissa av mina kollegor satt och grät.Detta är ju socialt acceptabelt om man är kvinna.Skulle jag satt mig ner och gråtit skulle det väckt ett visst löje är jag säker på. Inte desto mindre blev det allt svårare att förstå hur vi skulle hinna med alla åligganden när vi blev färre.Det var ju aldrig något tal om att vi skulle sänka ambitionsnivån. Man talade ju ibland om att vi skulle prioritera ,men det vet vi ju alla att prioritera betyder ju också att välja bort något. Det var ju inte så lätt. Vi hade ju en omgivning,inte minst bland våra partners i kommunen ,som blivit vana vid att vi kom och såg till att dom kunde ha ryggen fri om något oväntat skulle inträffa. Värst av alla var nog ändå kollegorna på sjukvårdsrådgivningen som inte kunde acceptera att vi redan hade dagen fulltecknad.
Många av mina kollegor gick i väggen under denna tid. För egen del var jag ju sådan att jag försökte gilla läget så gott det gick,om än det blev allt vanligare att jag vaknade tidigare än jag skulle och funderade på hur jag skulle lägga upp dagen för att hinna med allt som stod på bokningslistan.I vilket fall som helst fick det ju inte inträffa något oväntat.
Fyra år senare blev vi som hade börjat komma till åren erbjudna att ta avtalspension vilket för mig innebar att jag gick ett år tidigare än som var meningen från början. Jag var inte sen att tacka ja till erbjudandet och det har jag aldrig ångrat.
Idag när det skrivs och debatteras livligt i lokalpressen om ambulansens jouravtal,slår det mig att vi på distriktssköterskemottagningen aldrig fick så mycket sympatiyttringar från allmänhet och media som vad ambulanspersonalen får idag. Oss var det tydligen lättare att trampa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar