Moment 22 i förortsdjungeln

På söndagskvällen sjönk jag ner i TV-soffan för att ta del av Agendas partiledardebatt.Förväntningarna var väl inte alltför stora,men jag tyckte det skulle vara lite intressant att se hur Miljöpartiets nyvalda språkrör Isabella Lövin tog sig ut i debattens hetluft.  Den som hade väntat sig en ny och frisk fläkt torde ha blivit lite besviken.   Förutom att hon gav ett allmänt lite trött och tilltufsat intryck,sa hon ungefär vad man kunde vänta sig av ett språkrör för miljöpartiet ,fast lite kryddat med moralkakor riktade mot dem som hade en annan uppfattning. Plötsligt blev jag så oerhört trött att jag inte förmådde mig hålla mig vaken,men vaknade till lite när det tycktes vara någon slags ordväxling mellan Jimmie Åkesson och L-ledaren Jan Björklund. Emellertid var ju den första timmen av debatten snart slut och jag valde att tillbringa resten av kvällen med att se på Mamma Mia med Merril Streep samt ta en Whisky. Tyvärr blev det strömavbrott just när filmen skulle ta slut så jag fick aldrig se upplösningen. Gerd och jag har ju sett musikalen i London för många år sedan så det var kanske inte så stor förlust.
                            Nu har verkligheten börjat komma ikapp den politiska eliten och man har börjat inse detta som man länge försökt att sopa under mattan ,nämligen att vi har stora problem i våra förorter med stor diaspora från andra länder och främmande kulturer. 
                       I ett avsnitt i SVT:s agenda häromveckan får vi följa en polispatrull i en av våra förorter där det är gängen som bestämmer,och samhället tycks vara på väg att kapitulera.Vi får se hur en gängledare rakt framför TV-kamerorna står och provocerar och slänger ur sig oförskämdheter mot en polis som tydligen bestämt sig för att inte låta sig provoceras. För en vanlig medborgare skulle det vara naturligt att man grep mannen omedelbart ,ty missfirmelse av polis har väl aldrig varit accepterat. Frågan är vad polismannen ska göra i ett sånt här fall. Om han är vänlig och försöker ha en dialog uppfattar gängen det som svaghet och mesighet. Om han i stället skulle göra ett gripande av bråkstaken ,skulle det kunna utlösa ett upplopp som slutade med brända bilar och stenkastning.
                                 Nu har politikerna insett att situationen är oacceptabel. Man talar om fler poliser och hårdare straff .Man talar också om att staten måste tillföra mer resurser. Varifrån ska man ta dessa resurser kan man fråga. Läget är ju ansträngt på alla håll .
                   Om vi skulle få hårdare straff, vad hjälper det när det blir svårt att lagföra någon som skurit sönder däck eller kastat sten på ambulansen.Vem vill ställa upp och vittna mot sin kusin. Vad hjälper fler poliser när man vänder sig till "de sina" när man utsatts för brott? Situationen i våra förorter liknar alltmer en moment-22 situation.

Om utsatta områden.

Gottsunda utanför Uppsala

I samband med den senaste regeringsombildningen fick Miljöpartiets Peter Eriksson den stora äran att bli bostadsminister. Han kommer nog att få en hel del att fundera på.Många av de problem som nu tornar upp sig i samhället är i någon mening relaterade till boende. Vi har ju länge haft en överhettad bostadsmarknad i de stora städerna, där man fått vara beredd att punga ut med miljonbelopp för att få en bostadsrätt. Likaså har hyrorna skjutit i höjden om man inte vill bo i något av de nedslitna områdena i stadens utkanter.
                      Även ute i landsorten har det nu blivit fleråriga köer till hyresrätter som för tankarna till situationen för 50 år sedan.
                       För inte så många år sedan hade vi ju problem med alltför många outhyrda lägenheter ute i landsorten.
                         Att det behöver byggas bostäder i en rask takt,det är nog de flesta överens om ,men hur vi ska få bostäder som även pensionärer och lågavlönade ska ha råd att bo i det verkar vara svårare att lösa.
                     Nu är det ju knappast någon hemlighet längre att den aktuella bostadsbristen i hög grad är kopplad till det stora inflödet av migranter åtminstone om vi ser till tätorterna utanför Stockholm.
                   Så har vi ju alla de problem som hör ihop med s.k. utsatta områden som tycks öka i antal runtom i Sverige. Utsatta för vad ? kan man kanske undra.
                    Bygga bostäder går kanske an,men vi ska inte göra om de misstag som gjordes i det s.k. miljonprogrammet.Vad var det då för fel på miljonprogrammet annat än att det var en ofta rätt tråkig arkitektur?Nu tror jag före min del inte att det är byggnaderna som sådana som avgör om ett område är "utsatt" eller inte ,utan snarare vilka människor som bor där. Etnologen Åke Daun skrev en intressant bok om Skärholmen på 70-talet. Vad jag minns bäst av den boken var att många som flyttat till Skärholmen inte tänkt bo där för all framtid utan hade för avsikt att skaffa sig en egen villa när man fått ekonomiska möjligheter. 
                 Jag minns min egen bostadskarriär efter att jag flyttat hemifrån föräldrahemmet.  När jag arbetade som skötare på Ulleråker utanför Uppsala bodde jag i en barack jämte en hop vinddrivna ungdomar som ännu inte funnit sin plats i samhället. Vi vasr ju i någon mening inte integrerade utan levde i vår egen lilla barackvärld som påminde lite om hur det är att leva på ett fartyg. 
      Så småningom efter att jag gjort militärtjänst flyttade jag ut på stan och hyrde ett inneboenderum hos en ung familj.
                När de lämnade staden och flyttade till en mindre ort, fick jag en liten 1-rumslägenhet med ett litet kokskåp med en kokplatta. Dusch fanns inte. Där bodde jag närmare ett år om jag inte minns fel.
                           Till slut fick jag möjlighet att flytta in i en riktig lägenhet med ett litet kök och dusch.En etta visserligen men den dittills bästa bostad jag haft. Man hade börjat bygga ett nytt hyreshusområde i Gottsunda utanför Uppsala.
                              Många av oss som hade haft provisoriska lösningar på vårt bostadsproblem fick nu möjlighet att flytta i i en modern lägenhet,där det luktade nybyggt. Plötsligt va man en riktig samhällsmedborgare.  Någon service att tala om fanns det inte ännu,förutom en konsumbutik. Det gjorde ju inte så mycket eftersom bussarna till staden gick tätt.
                                    Jag upplevde inte då att det var ett problemområde. Jag kände många som bodde där. Det var nära till naturen och jag brukade vandra i Hågadalen eller springa på en löpslinga. Med tiden kom det vissa signaler om att det flyttade in en del människor med sociala problem i dessa nybyggda områden och att de som fick möjlighet byggde villa i något område utanför stan.
                       När jag var klar med min distriktssköterskeutbildning 1979 sökte jag en tjänst i Sandarne utanför Söderhamn,och flyttade in i en lägenhet i ett hyreshusområde i själva staden .Nu hade jag uppgraderat till en 2-rummare,och där trivdes jag också rätt bra.Så småningom flyttade det in familjer som förde ett förfärligt oväsen på nätterna ,och jag blev också utsatt för skadegörelse och stölder från min bil. Eftersom det inte gick att få hyresgäster avlägsnade så länge som de betalade sin hyra ,beslutade jag att flytta och köpa ett litet hus.  Min ekonomiska situation gjorde att jag fick nöja mig med ett  hus som var rätt nedslitet,men dög åt mig.
                     Nu när jag är pensionär har jag efter många försök lyckats sälja mitt hus och bor nu i Alfta i en lägenhet som rätt mycket liknar den jag hade i Söderhamn en gång. I Edsbyn hade det plötsligt blivit slut på lediga lägenheter,fast det något år tidigare funnits ett stort utbud. Jag hade kanske tur ändå,ty här bor det mest pensionärer och folk jag känner .
                       Under de år som gått sedan jag lämnade Uppsala och Gottsunda har det av allt att döma hänt saker där som gör att jag är glad att jag kom därifrån. Visserligen finns nu ett centrum med hälsocentraler och badhus. Men Gottsunda har blivit ett av dessa "utsatta" områden med en mångkulturell befolkning varav många lever på försörjningsstöd. Bråk och bilbränder är en ovanliga.Gottsunda har blivit ett av dessa ökända utanförskapsområden. Det är ju inte byggnadernas fel utan det är do människor som lever och bor där som skapar själva miljön.

         

Chock och bestörtning på distriktssköterskemottagningen.

               När min sambo häromdagen röjde i ett skåp fanns där ett gammalt ,lätt gulnat exemplar av Söderhamns-Kuriren från September 2006. På framsidan var en stor rubrik."Chock och bestörtning p distriktssköterskemottagningen" . Man skulle ta bort flera tjänster från distriktssköterskemottagningen .För oss som redan tyckte att vi hade genom gått en lång rad neddragningar utan att få färre arbetsuppgifter kom detta som en mycket ovälkommen överraskning. Tidigare hade det talats mycket om att man skulle satsa på primärvård och hemsjukvård. 
               Nu hade man av allt att döma tänkt om och satsade mer på sjukhusen istället.
                  På en helsida i tidningen syns en stor bild på undertecknad som var 10 år yngre. Jag var facklig representant på vår arbetsplats och fick således representera oss distriktssköterskor gentemot lokalpressen.
                Jag vill minnas att vissa av mina kollegor satt och grät.Detta är ju socialt acceptabelt om man är kvinna.Skulle jag satt mig ner och gråtit skulle det väckt ett visst löje är  jag säker på. Inte desto mindre blev det allt svårare att förstå hur vi skulle hinna med alla åligganden  när vi blev färre.Det var ju aldrig något tal om att vi skulle sänka ambitionsnivån. Man talade ju ibland om att vi skulle prioritera ,men det vet vi ju alla att prioritera betyder ju också att välja bort något. Det var ju inte så lätt. Vi hade ju en omgivning,inte minst bland våra partners i kommunen ,som blivit vana vid att vi kom och såg till att dom kunde ha ryggen fri om något oväntat skulle inträffa. Värst av alla var nog ändå kollegorna på sjukvårdsrådgivningen som inte kunde acceptera att vi redan hade dagen fulltecknad. 
                   Många av mina kollegor gick i väggen under denna tid. För egen del var jag ju sådan att jag försökte gilla läget så gott det gick,om än det blev allt vanligare att jag vaknade tidigare än jag skulle och funderade på hur jag skulle lägga upp dagen för att hinna med allt som stod på bokningslistan.I vilket fall som helst fick det ju inte inträffa något oväntat.
                          Fyra år senare blev vi som hade börjat komma till åren erbjudna att ta avtalspension vilket för mig innebar att jag gick ett år tidigare än som var meningen från början. Jag var inte sen att tacka ja till erbjudandet och det har jag aldrig ångrat.
                         Idag när det skrivs och debatteras livligt i lokalpressen om ambulansens jouravtal,slår det mig att vi på distriktssköterskemottagningen aldrig fick så mycket sympatiyttringar från allmänhet och media som vad ambulanspersonalen får idag. Oss var det tydligen lättare att trampa på.

Ett partiskt inlägg

Kan man skriva om Palestinakonflikten  utan att beskyllas för att vara osaklig eller partisk. Knappast ;lika lite som det går att finna en lösning på konflikten som alla parter är beredda att acceptera. Låt oss då inte försöka att vara objektiva och opartiska . Ibland kan ju skönlitterära verk bidra till förståelse lika väl som facklitteratur med rikligt med källhänvisningar.
                Efter att jag läst ut andra delen av Karl O Knausgårds Min Kamp kände jag att det började kännas lite tungt att ta del av Karl Oves vardagsbesvär,om än det stundom var rätt intressant.
                  På Bollnäs bibliotek fann jag ett gulnat exemplar av Leon Uris bästsäljare Hadji,utgiven för mer än 30 år sedan och numer bortglömd av de flesta.
                            Författaren och diplomaten Ingmar Karlsson har sågat Uris roman rejält och menar att boken är full av öppen rasism och stereotyper om araber. Nu tar jag inte Ingmar Karlsson så allvarligt ,i synnerhet efter att han skrev sin beryktade bok Bruden är Vacker Men har Redan en Man. Den är fullproppad med osakligheter,så Karlsson ska nog inte kasta sten så länge han sitter i glashus. 
                   Det råder ingen tvekan om på vilken sida i konflikten Leon Uris befinner sig,men han har av allt att döma gjort en grundlig och ansträngande research innan han skrev boken och har rest runt och intervjuat många. 
                         Boken ifråga handlar om byledaren Hadji Ibrahim och han son Ishmael, med rötter i den gamla arabiska beduinkulturen. Man får följa Ishmael från det han föds tills han slutar sina dagar som mentalt förvirrad. Hadji Ibrahim är en respekterad ledare,för sitt folk och Ishmael är en ovanligt begåvad gosse som snart lär sig flera språk och har alla förutsättningar att bli framgångsrik. Emellertid måste de fly sin by när kriget bryter ut 1948. De arabiska ledarna förespeglar byborna att de ska få komma tillbaka så snart judarna /sionisterna är bortdrivna. Nu blir emellertid inget som man tänkt och de kommande åren blir en tillvaro på ständig flykt i en kaotisk värld där djungelns lag råder och ett människoliv inte är något värt. Hadji Ibrahim försöker på alla tänkbara sätt att skapa ett liv för sin flock.Snart nog inser han att detta med att återvända till sin by inte är att tänka på. 
               För oss som är vana att se Palestinakonflikten skildras i medierna är det ju i regel ockupationsmakten Israel som förnekar palestinierna att skapa sig en framtid.Här har man dock en annan vinkel på det hela. Arabländerna med sina rikedomar och resurser gör mycket lite för att integrera flyktingarna. Det mesta av hjälpen som kommer flyktingarna till dels kommer via FN.
                       Det hela slutar i katastrof när Nada, Ishmaels syster börjar söka sig till män som hon själv vill ha. Gamla traditioner om heder och ära gör att de som egentligen skulle stöda varann i livet blir varandras värsta fiender.    
                        Boken är skriven för över 30 år sedan ,men känns fortfarande aktuell. Kan den inte trots allt ge oss lite insikt om de problem vi nu ser här med hederskultur och obegripliga brott. 
              Kanske kan man bättre förstå varför de flesta arabisk /muslimska länder är dysfunktionella och faller i småbitar så snart diktatorn är störtad. Kanske kan man bättre förstå varför det aldrig tycks kunna bli fred i Mellanöstern. Jag kan hålla med Ingmar Karlsson att det inte är någon smickrande bild av den arabiska kulturen ,som Leon Uris förmedlar. Kanske ger han en lite väl idealiserad bild av Sionisterna och staten Israel. Detta har jag inga problem med ,eftersom motsatsen  är det vanliga.
                        Till syvende och sidst handlar det ju om enskilda människor som fått uppleva kränkningar av olika slag ,och som innerst inne bara vill leva ett normalt liv,och kunna åka buss utan att riskera att bli sliten i småbitar av en bomb eller att få sitt hus demolerat av bulldozers. Riktigt rättvist blir det aldrig.