Nu har då äntligen Mehmet Kaplan avgått så jag kan sova lite bättre på nätterna.
Igår vid lunchtid kunde vi daglediga bevittna ett märkligt spektakel på TV. Vår statsminister tillkännagav att bostadsminister Kaplan begärt entledigande . Först inledde statsministern med att förklara f.d .bostadsminister Kaplans alla kvaliteter och företräden samt därefter berättade att han beviljat Kaplans entledigande .Orsaken var den diskussion som hade uppstått i medierna och som hindrade Kaplan att sköta sitt jobb på ett trovärdigt sätt. Inte ett ord av kritik.Sedan dök till allas förvåning Kaplan själv upp och förklarade att han alltid varit en demokrat och humanist,samt alltid bekämpat rasism ,islamofobi och antisemitism. Orsaken till att han nu avgick var den kritik som drabbat honom och som i stora delar var felaktig! Inte med ett ord han tillstod att den uppkomna situationen berodde på honom själv.
Har någon någon gång hört någon säga att han älskar våld och extremism. Till och med Adolf Hitler lär vid något tillfälle ha sagt att han älskar fred.
Plötsligt är hela den samlade pressen överens om att Kaplan har gått över alla gränser och gjort sig helt omöjlig som minister. Endast några miljöpartister och den narraktige Per Garthon tycks anse att det var fel att avsätta Kaplan.
Det märkliga är ju att allt det som lagts Mehmet Kaplan till last har ju varit känt sedan flera år om än främst i sociala medier.
Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson säger idag i morgonsoffan att Kaplan länge har varit utsatt för en islamofob hatkampanj på nätet. Är det kanske därför som ingen av de vanliga tidningarna eller TV vågat ta i saken.
Från "det muslimska civilsamhället" kommer ej oväntat kritik. Rashid Musa som är ordförande i Sveriges Unga Muslimer SUM, anser att muslimer är diskriminerade i samhället,och att Kaplanaffären visar att det är mycket svårt för någon från "det muslimska civilsamhället att få plats i politikens finrum. Där har han nog en poäng. De tankar och värderingar som är helt okontroversiella i det muslimska civilsamhället tycks ofta inte höra hemma i politikens finrum och är således inte rumsrena.
Detta sätter ju fingret på frågan om de troende muslimernas integration i samhället. Det är ju inte bara i politiken som det kan bli problem med människor som har kraftigt avvikande värderingar är vad som vi anser vara självklara. Hur känns det att vara sjuksköterska med judiska påbrå och arbeta under en läkare som hatar judar. Är Mehmet Kaplan integrerad för att han kommit upp sig i detta samhälle. Hur är det med lojaliteten mot det svenska samhället hos alla de etnonationella enklaver som finns överallt idag och som vi skattebetalare stöder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar