Arnstbergs bitterhet.

Karl O Arnstberg

Redan som ung sjuksköterska fick jag ett visst intresse för etnologi och sociologi. Det som fascinerade mig var studiet av en social verklighet som utspelade sig lite bakom kulisserna och de vedertagna mediaklichéerna . I och med Åke Dauns avhandling om Skärholmen insåg jag att etnologi inte bara handlade om det gamla bondesamhället utan lika gärna kunde behandla en förort till Stockholm. Kultur är ju inte bara mat,kläder och musik.Det är ju också alla föreställningar om livet och verkligheten vi får oss förmedlade från det vi är helt små.
     Etnologiprofessorn   Karl Olov Arnstberg har ju skrivit en del om den svenska mentaliteten och bland annat tagit upp vår ängslighet att vara fördomsfulla och bryta mot den politiska korrektheten.
              Det som ändå kom att bli en vattendelare i hans akademiska liv var när han skrev sin avhandling om Svenskar och Zigenare. Det normala när romer och andra zigenarfolk skildras i litteratur och medier är att det handlat om hur diskriminerade och förtryckta de varit av svenska staten och civilsamhället,samt alla rasistiska fördomar de blivit utsatta för. I Arnstberg bok handlar det istället om vilka konsekvenser det fick för människorna i ett förortsområde när myndigheterna någon gång i slutet av 60-talet beslöt att reservera lägenheter för zigenare. 
                     Boken som gavs ut någon gång i mitten av 1990-talet slog ner som en bomb. Det var något helt annat än vad vi är vana att läsa om i ex.Katarina Taikons böcker.
              Enligt Arnstbergs egen beskrivning blev han i det närmaste utfrusen på sin arbetsplats. 
                 När  han sedermera har skrivit kritiska skildringar av invandringspolitiken i Sverige har han närmast blivit persona non grata i de finare salongerna och han blir aldrig inbjuden att hålla föredrag .Hans artiklar blir inte införda i några tidningar. 
              I stället har han tillsammans med journalisten Gunnar Sandelin utgivit två böcker som heter Invandring och Mörkläggning som beskriver hur vårt samhälle och våra medier påp alla sätt försöker mörklägga de stora problem som är förknippade med invandringen från den muslimska världen samt problemet för muslimer att finna sig tillrätta i vårt samhälle. 
                   Hans böcker har efter vad jag förstått gått åt som smör. Dessutom har Arnstberg även gett ut en ny bok om romerna i Sverige.
                       Sedan något år har Arnstberg tillsammans med Gunnar Sandelin en blogg som heter Invandring och Mörkläggning.Den bloggen beskriver i stort sett det som finns att läsa i hans böcker och jag brukar regelbundet följa den bloggen.
                Ibland kan jag känna en viss trötthet när jag läser bloggen .Det tillkommer egentligen inte så mycket som vi inte redan vet utan som jag upplever det hela handlar det alltmer om Arnstbergs bitterhet över att han aldrig tycks få någon upprättelse om än verkligheten nu alltmer kommer ikapp och det visar sig att han nog har  haft rätt i mycket.
              Livet är orättvist och många av oss får kanske aldrig det erkännande som vi  vore värda. Ändå är Arnstberg en rikskänd person. Han finns att läsa om på Wikpedia. Hans böcker har av allt att döma sålt bra. Dessutom har han till skillnad från många andra kunnat ägna sig åt ett yrke som borde varit intressant och förmodligen inte tjänat så dåligt heller. Många läser och delar hans blogg. Vi vanliga pensionärer väger rätt lätt och vi får vara glada om vi ibland får en insändare införd. Våra bloggar är det nog bara de närmast sörjande som läser,även om vi kanske också har något att säga om livet. 
                               Vem vill bli en förgrämd gammal gubbe. Vi 40-talister börjar nu se våra led glesna alltmer och man får inte grotta ner sig alltför mycket i allt som är fel och orättvist.
            Jag skulle inte bli förvånad om KO Arnstberg kommer att bli omvärderad i framtiden och kanske få en postum upprättelse.Den som lever får se.