Så var det det härmed svenska värderingar.

Under den gångna Almedalsveckan har frågan om svenska värderingar kommit upp till diskussion och detta har ju inte uppskattats av alla. I synnerhet vissa intellektuella och debattörer på vänsterkanten anser att det överhuvud taget inte går att tala om en svensk kultur eller svenska värderingar.Det har raljerats en del kring denna fråga. V-ledaren Jonas Sjöstedt menar att det finns svensk lag och det räcker.Där finns de svenska värderingarna i ett sammandrag,ungefär som att Koranen sammanfattar den islamiska kulturen.
                  Om man drar saker till sin spets kan man få de mest bisarra resultat. I någon  mening finns det ingen svensk folkmusik ,eftersom en stor del av vår låtskatt i viss mån  är varianter på det europeiska La Folia -temat som härstammar från Portugal.
                 Man kan ju också säga att hederskulturen är svensk kultur eftersom den förekommer i Sverige och vi inte ännu lyckats komma tillrätta med den.
                      De intellektuella må slå knut på sig för att reda ut detta med svensk kultur,men för oss vanliga människor som inte fått sinnena grumlade av akademiska studier är det inte så svårt.
                  Förr brukade man säga att bildning var det som återstod när man glömt allt man läst. Man skulle ju kunna säga att kultur och värderingar är allt detta som inte lagstiftarna uttryckligen skrivit ner ,men som vi alla bär med oss sedan födsel och uppväxt,och som vi fått via våra närstående och betydelsefulla människor under hela livet. Detta är ingenting som man kan ta till sig på en veckokurs i migrationsverkets regi.
                 Så var det det där med typiskt svenska värderingar. Nu är det ju så att kulturgränser följer inte precis nationalstatsgränserna ,men man kan nog tala om en skandinavisk kultur eller rentav en nordeuropeisk kultur. Sverige var ju under många år mer eller mindre en tysk koloni och detta har ju satt sina spår i språket. Vi har ju också under 400 år blivit präglade av den lutherska kyrkan som varit statens förlängda arm. Om vi går lite längre fram i tiden så har vi präglats av bygemenskapen och det lokala självstyret,som gett en sorts lojalitet som går längre än till den egna släkten.
                   Brukssamhället finns ju också i mångas kollektiva medvetande. Föreställningen att man ska göra rätt för sig efter förmåga och att man sedan har vissa rättigheter för egen del den dag man inte längre kan leverera har gjort att det varit möjligt att bygga ett välfärdssamhälle med höga skatter,och där det varit en oskriven lag att man inte ska utnyttja systemen så länge man kan klara sig.
                         Kultur och värderingar handlar ju också om hur man tolkar koder och signaler. Därvidlag kommer man in på de aktuella händelserna med sexuella ofredanden och rena våldtäkter på festivaler.
                           Om jag vuxit upp på den fattiga landsbygden i Pakistan eller Afganistan har jag fått ett annat sätt att se på saker än om jag vuxit upp i en småstad i Sverige med Bolibompa och skolluncher. Framför allt har jag säkert fått ett helt annat sätt att förhålla mig till personer av motsatt kön. En kolumnist i en av våra kvällstidningar skrev häromdan att "män anser sig äga kvinnornas kroppar". Således finns det i generna redan från födseln att killar ser flickor som sina ägodelar.Lite märkligt med tanke på att feminister ofta gör gällande att kön är en social konstruktion. 
        Om det är som ifrågavarande kolumnist anser,så är det ju inte så mycket att göra åt .Då är det ju bara att ha könssegregerade festivaler i fortsättningen ungefär som i moske´n. Då har vi enligt mitt sätt att se kapitulerat för det mångkulturella samhället.
                    Tur att jag är så pass gammal att jag kanske inte behöver bevittna den slutgiltiga kollapsen. 
                      En sak har jag dock lärt mig under mitt snart 70-åriga liv: Man ska inte tro att folk blir så mycket klokare för att de tagit några universitetspoäng.