Det är nu över 80 år sedan Ivar Lo Johansson gav ut sin pamflett Jag Tvivlar På idrotten.
Den väckte ett enorm rabalder på sin tid,som hade han kränkt något heligt.
I dessa OS-tider då vi ömsom jublat åt skrällsegrar och blivit besvikna över uteblivna framgångar,är det med lite blandade känslor jag återgår till det mer normala vardagslivet.
Bandyn är över för Edsbyns del den här säsongen.På Söndag går Vasaloppet om det inte blir för varmt.
Vi har haft ett utbud av sport i TV,som gjort att man kunnat sitta i stort sett hela dagarna framför TV-n om man velat hänga med och inte haft viktigare saker att göra..När man samtidigt vet att bara omkr. 2% av Sveriges befolkning ägnar sig åt regelbunden motion,kan man tänka att det är ett omvänt förhållande mellan mängden TV-sport och egen motion.
Sportens janusansikte.
Jag har ju aldrig varit någon sportnörd,så därför kan jag ha en viss distans till det hela.,även om jag också kan få en glädjekick när Edsbyn slår in det avgörande målet strax före avblåsningen av matchen,eller när Johan Ohlsson gör ,ja just en Johan Ohlsson.
Vasaloppssöndagen är en folkfest som jag inte vill vara utan även om jag aldrig vare sig deltagit eller varit åskådare på plats.
Sporten ger en sorts guldkant och skänker spänning i en annars rätt händelselös vardag.
Det finns emellertid en baksida.För varje seger finns en förlorare.Utförsåkaren som tränat i månader och år inför ett speciellt event och tänker toppa sin karriär ,kan på bråkdelen av en sekund försätta en chans som kanske aldrig kommer tillbaka..Detta att pressa kroppen till det yttersta så att det tar flera månader att"läka ihop".Tjejen som måste spy efter målgången.Tänk på alla som lägger ner stor del av sin tid på hårdträning och ändå aldrig når dit hon tänkt sig.Skidskytten som haft framgångar,men nu hela tiden sviker förväntningarna och får betyget ej godkänt av "experterna på TV 3 och SVT.Ja den som sig i leken ger får kanske leken tåla.
Nu ska man kanske inte tycka alltför synd om elitidrottarna ,ty är det inte så här för de flesta av oss.Man jobbar och sliter och gör sitt bästa i tron att det så småningom ska leda till någon form av framgång;kanske intressantare arbetsuppgifter och högre lön.
Då ska man kanske tänka på de arbetare som byggt den enorma OS-arenan i Ryssland ,och som fått åka hem utan lön eller blivit misshandlade av polisen när de bara krävt sin rättmätiga lön.
Sport och hälsa.
Vi som struttar fram i motionsspåret hellre än bra kan ibland känna en skräckblandad fascination över dessa till synes urstarka tjejer och killar som skejtar fram i 30 km/h.
Själv skulle man inte ens komma i närheten några sekunder hur man än tränade.
Desto märkligare då att t.ex våra skidhjältar inte tycks ha så bra hälsa.De dras ju med månadslånga förkylningar med feber,och magproblem tycks vara vanliga.För oss som nästan aldrig ä sjuka är det lite anmärkningsvärt. De kanske har högre krav än vi andra på hur formen ska vara,men det är nog också så att man tar ut sig till sista droppen,och har inga resurser att motstå angrepp av virus och bakterier.
Så detta med skador.I vilken annan verksamhet skulle man acceptera att råka ut för dessa avslitna korsband och fotfrakturer,som vi ser bland vintersportarna?
När man ser bandyspelarna kollidera i hög fart och glida på magen utefter isen kan man förundra sig över att de inte gör illa sig mer.I slutet av säsongen är det närmast normalt att en hel del ådragit sig blessyrer och skavanker..Till detta kommer de skador som spelarna tillfogar varann avsiktligt eller inte i stridens hetta.
Sport och aggressivitet.
För många av oss som arbetat i s.k. kontaktyrken,vare sig det rör sig om service istörsta allmänhet eller vård och omsorg,har erfarit att det är närmast tabubelagt att visa ilska.Har man någon gång sagt ett sanningens ord till någon kan man räkna med att bli kallad till ett personligt samtal med chefen.
Att slå till någon ,vem det än vara månde ,och man kan riskera att bli ställd inför domstol.I sportens värld råder dock andra normer.
"Det är mycket känslor nu",säger Pelle Fosshaug,när bandyspelarna ryker ihop ute på planen..En match utan aggressivitet räknas som en avslagen tillställning .Ändå har jag sett bandymatcher med mycket fart och fläkt utan att man har behövt mer än att ge varann små tjuvnyp när inte domaren ser på.
När en av de stora bandyprofilerna måttar ett slag med klubban mot huvudet på sin antagonist har man passerat gränsen till det kriminella.
Ändå är det väl i ishockey som det är ett tumult på planen för det mesta.
Är det möjligen så att vi kanaliserar känslor som vi inte kan få utlopp för i det vanliga livet på sportarena vare sig vi står på läktaren eller deltar som aktiva..
En dag tar det slut.
En dag är idrottskarriären över ,över och har man då inte valt rätt sport,måste man hitta en försörjning.De flesta bandyspelare har nog ett annat yrke,men vad gör bandyproffset,när hans stjärna börjar dala.Alla kan ju inte bli expertkommentatorer i TV.Dessutom är det inte säkert att de egenskaper som får en människa att satsa stenhårt på sin idrottskarriär och träna sin kropp till bristningsgänsen ,är just de egenskaper som uppskattas i arbetslivet.
Ivar Lo Johansson var ju inte negativ till idrott som sådan,utan han ansåg att den fick orimligt stort utrymme ,och trängde ut andra verksamheter som t.ex kultur.Man kan undra vad Ivar Lo hade sagt om han levat idag. Han pamflett från 1931 har fortfarande sin aktualitet,som förtjänar en omläsning.Den finns säkert magasinerad på de flesta kommunbibliotek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar