Skolminnen

   I  dessa dagar debatteras skolan som aldrig tidigare.Det lär ska vara kris i skolan,med sjunkande studieresultat och byskolor som läggs  ner på grund av vikande elevunderlag.

       Av någon anledning känner jag mig märkligt likgiltig för dessa frågor,samtidigt som jag inte fäller någon tår,när en byskola hotas av nedläggning.Jag byter kanal när skolan debatteras på radion.Jag ser ogärna skildringar som utspelar sig i skolmiljö.Är det möjligen så att skoltiden inte var den bästa tiden i mitt liv,och jag därför förtränger skolfrågorna?

          De få gånger jag tänker tillbaka på min skoltid på Vallsta skola under -50 talet,så är det de ändlösa räknetimmarna där tiden kröp fram ,minut för minut och man bara hade en tanke i huvudet,nämligen att det skulle ringa ut.Jag minns provskrivningarna på baksidan av folkpartiets valsedlar.Den elaka lärarinnan som rev sönder mina teckningar eftersom de var så fula.Lärarinnan som skapade ett sorts angiverisystem,där vi uppmanades att skvallra om vi hörde någon svära,eller kalla någon vid öknamn.Jag minns bestraffningarna för saker som jag inte gjort.Jag minns skidtävlingarna där jag alltid kom i mål långt efter de andra.Jag minns den trista grusplanen där mobbning och kränkningar hörde till den normala vardagen.Som jag var minst i klassen samt mager och klen fick jag lära mig att slåss varje dag.Jag minns slabbet i bespisningen,som gjorde att jag ibland inte åt,utan var hungrig när jag kom ut efter "frukostrasten".
       Listan kan naturligtvis göras lång på orättvisor och kränkningar
och allt var väl inte nattsvart.De lärde säger ofta att man inte ska lita för mycket på sina minnen.
          Märkligt nog är min främsta hobby idag som pensionär att teckna och måla.Dessutom åker jag skidor så ofta som förhållandena tillåter